Alla som har lidit en ätstörning kan nog hålla med om att det är väldigt svårt länge att hålla sig på en rak väg även efteråt. Tyvärr blir du inte helt frisk på en dag och sen är alla tankar och beteenden helt bortblåsta. Det är en lång, tuff väg med många snedsteg och det kan vara jävligt svårt att inte falla tillbaka.

Det är svårt att vara frisk i en sjuk värld
För sanningen är att det är svårt att vara frisk i en sjuk värld. Vi lever i ett samhälle där stor press läggs både på kvinnor och män, flickor och pojkar. Förutom att vi ska vara extremt välutbildade ska vi även ha hunnit jobba innan vi ens har kommit upp i ålder. Vi ska veta vad vi vill vara från början för annars får man inte utbildningen som behövs. Utrymmet för att göra misstag verkar bara bli mindre och mindre.
Det toppas med att vi ska vara smala, snygga, hårlösa på kroppen, vältränade och helt enkelt perfekta. Vi lär oss tidigt att vi måste passa in både på ut- och insidan. Även fast det är omöjligt att alltid passa in en specifik mall.
Eftersom att jag är en kvinna vet jag inte hur det är för män, så jag kan bara skriva ur mitt kvinnliga perspektiv nu.
Att leva som en kvinna
Vi objektifieras konstant. Både av oss själva och av alla runt omkring oss. I tidig ålder får vi lära oss att vi inte får vara tjocka eller för smala. Vi får inte vara längre än män och om vi är starkare är vi manliga. Om vi står upp för oss själva och säger emot är vi bitchiga och gnälliga. Vi ska ha stora bröst och stor rumpa med en alldeles för smal midja. Eller så måste vi se ut som pinnar, fast vi fick ju inte vara för smala heller eller hur var det nu?
Skvallertidningar zoomar in på kvinnliga kändisar kroppar för att visa deras celluliter och bristningar. Har du det är du tjock och äcklig. Att alla har det oavsett storlek och hälsa har ingen betydelse. Att ”tjock” inte alltid är ohälsosamt spelar inte heller någon roll. För i en sjuk värld är logik inte hemmahörande.
Jag själv är en av många som inte kunde vara stark nog att stå emot pressen av samhället. Tidningar visade vackra modeller med så kallade perfekta kroppar. Alla var smala, hade bröst och smala midjor. Ingen av dem hade finnar, bristningar eller pigmentfläckar. Även när man började prata mer om att alla var retuscherade och fejkade så var det redan försent.
Om man är tvungen att göra så är det väl så man måste vara?
Min kroppsångest startade i tidig ålder
Jag tror att min kroppsångest började komma när jag var typ 5-6 år. Jag växte rätt snabbt och alla andra tjejer verkade så korta, smala och smidiga. Själv blev jag tidigt rätt klumpig. Det var inte så att jag var ett jättetjockt barn men jämfört med alla andra kände jag mig ständigt enorm.
Jag minns inte vad det var som triggade mig. Tidigt var jag extremt känslig mot allt och jag överanalyserade varenda ord och blick jag fick. Sen när jag började i lågstadiet fick jag min tankar bekräftade när några barn då och då skrek till mig att jag var tjock så att hela skolgården kunde höra.
Jag sög åt mig som en svamp och tog det som en sanning. Nu i efterhand så inser jag att jag inte var så jävla tjock egentligen. Visst var jag större än många andra, men vad gör det egentligen?
Mandometerkliniken var min vändning
Tyvärr så tampas jag fortfarande med dessa tankar, men jag har blivit så mycket bättre! Efter att jag blev friskskriven från Mandometerkliniken 30 januari 2013 har min tankar förändras enormt. Det har varit en lång och snårig väg med triggers och baksteg, men jag har hållit mig frisk ändå.
Min kroppsångest har minskat kraftigt och även om jag har mina komplex tar de aldrig över mitt liv. Jag tror att det kommer att dröja länge innan jag kan släppa helt då jag triggas åt båda hållen. Men jag ser det absolut inte som en omöjlighet.
För mycket kontroll lockar mig till anorexin. För lite kontroll lockar mig till bulimin.
Det är ibland svårt att balansera att inte kontrollera för mycket eftersom att jag har svårt med mättnadskänslor. Att vara konstant hungrig och inte ha regler fungerar inte riktigt. Det fungerar ett litet tag men sen så äter jag bara mer och mer.
Men jag måste ha gjort något rätt då jag har hållit min vikt otroligt bra utan att räkna kalorier och utesluta ”farlig” mat helt och hållet. I år är första gången som jag har gått upp märkbart i vikt sedan 2014 och då handlar det inte om mycket. Och det är egentligen bara för att jag har ätit mindre riktig och näringsrik mat.
Är min viktuppgång över min comfort zone? Ja. Vill ja dö för det? Nej. Vill jag spy och träna i 4 timmar för det? Nej. Hatar jag mig själv? Nej. Har jag gråtit medan jag har stirrat i spegeln och dragit i mitt fett? Nej.
Mitt liv kretsar inte kring kroppshat längre
Mitt liv kretsar inte kring min vikt längre och det kommer det aldrig att göra igen. Jag älskar mig själv och jag älskar min kropp, även om jag har komplex och vill förändra den. Den orkar trots allt ta sig framåt även när smärtan är svår. Min kropp kämpar mot min fibromyalgi med mig och jag motarbetar den inte längre.
Ibland kan jag fortfarande bli triggade av allt prat och alla tidningsartiklar om allt man ska undvika. Alla pratar fortfarande frenetiskt om kolhydrater, gluten och fett. När jag har mina dippar i livet blir det svårare att slå bort, men det blir lättare med åren. Jag önskar bara att allt inte behövde handla om viktnedgång, kan vi inte prata om ren och hälsosam mat istället?
Varför måste vi jämnt fokusera på negativitet istället för att lyfta upp frågan om mat på ett positivt sätt?
Lid inte i hemlighet
Om du som läser detta lider av kroppskomplex, ångest eller ätstörningar. Prata om det! Sök hjälp från experter och prata med dina vänner och familj. Tänk inte att du inte är tillräckligt sjuk eller ”smal nog”. Ingen ska behöva sitta och kämpa med det här självhatet. Ingen. Och din vikt har ingenting med saken att göra.
Livet kan vara så mycket mer än att kämpa mot sin kropp jämt och ständigt. Arbete med den istället och ta dig framåt. Lev, njut och skratta.
Vill du verkligen spendera en hel livstid på att försöka passa in på samhällets syn på hur du borde vara? När ingen, och då menar jag verkligen ingen, är perfekt.
Så skit i din vikt och kroppsform. Var den du är och gör det du vill göra. Du är värd så mycket mer. Vissa är smala, vissa är lite större och andra är ännu större. Så länge du är hälsosam och mår bra spelar resten ingen roll!
Att vara frisk i en sjuk värld är svårt – inte omöjligt
Det är svårt att vara frisk i en sjuk värld. Det är svårt att behålla förståndet när världen är full av oförstånd. Hur kan vi någonsin göra rätt när allt är fel? När hur vi kvinnor än gör behöver vi alltid förändra på oss?
Och det är inte bara män som objektifierar oss utan det gör även andra kvinnor. Istället för att trycka ner varandra behöver stå ihop, stötta och lyfta upp de som ligger ner. Under en lång tid i människans historia har kvinnor varit mindre värda än män. Och det är inte helt över överallt, det pågår fortfarande omkring i världen.
Borde vi inte då stå upp för varandra och visa att vi är så mycket mer? Tillsammans är vi starka och tillsammans kan vi åstadkomma mycket. Vi är mer än vårt utseende och vi finns inte till för att tillfredsställa andra.
Motverkar min blogg inläggets syfte?
På sätt och vis ja. Den här bloggen handlar trots allt mycket om just ytliga ämnen. Så går det verkligen ihop med det jag försöker förmedla? Personligen anser jag att allt handlar om balans. Att vara ytlig är mänskligt och något som är svårt att undvika. Det är inte alltid nödvändigtvis bara negativt heller. Jag tror att det handlar om att hitta en balans för just sig själv och ingen annan.
Själv är jag väldigt intresserad av ytliga saker. Jag tycker att det både är kul och intressant att läsa om hur jag få en vackrare hy och sen testa produkter eller ändra på kosten. Jag älskar att läsa om kost som t.ex gynnar kollagen i huden och hur jag kan få mitt hår att växa snabbare.
Gör mitt intresse mig till en sämre person? Näh, det tycker jag faktiskt inte. Grejen är väl den att det aldrig får bli något som skapar ångest. Och inte minst är det viktigt att man gör det för sig själv och ingen annan.
Samtidigt är jag fullt medveten om att jag självklart har undermedvetet blivit påverkad av samhället och medier. Skulle jag verkligen vara intresserad om det inte var som det är idag? Det kan jag inte svara på.
Vart går gränsen?
När påverkar blogginlägg om skönhet människor negativt, neutralt och positivt? Det är trots allt extremt subjektivt men samtidigt kan man inte undgå att allt man gör påverkar andra på en eller en annan grad.
Vad tycker du? Vad påverkas du av och när blir det negativt? Känner du att några av mina inlägg påverkar dig på ett negativt sätt? Även om sanningen kan svida vill jag verkligen veta.
Om vi inte pratar om det kan vi aldrig växa och utvecklas.
Fantastiskt inlägg! Jag har också haft ätstörningar och kämpar alltid med tankar, men vill verkligen inte tillbaka till det. Kram
Tack så jättemycket fina du!! Många kramar på dig <3
https://mittprivatakrig.wordpress.com/2020/09/07/ninni-unden-att-vara-frisk-en-varld-full-med-sjuka-ideal/
<3<3<3<3