Långt dravel-inlägg

Okej, wow. Det här med att blogga gick ju uppenbarligen totalt åt helvete. Hur kan jag inte ha skrivit ett jota sedan september 2021?! Vad hände egentligen?

Tyvärr tror jag inte att det kommer att förändras så särskilt mycket hur mycket jag än saknar att skriva. Jag känner verkligen hur stort mitt behov är att få utlopp för mina känslor och tankar på något sätt. Trots det tar det bara stopp. Jag har verkligen förlorat all min motivation, lust och passion för tja… i princip allt.

Så vad har egentligen hänt i mitt liv sen förra året? Jag gick ut ur en 6 års långt förhållande och flyttade ifrån min dåvarande sambo. Det var minst sagt en otroligt tuff situation även fast han betedde sig på det absolut bästa sättet man kan tänka sig. Min fantastiska storebror tog emot mig med öppna armar och jag fick ta över hans spelrum och göra om det till mitt sovrum istället. På många sätt hade jag så mycket tur och jag hade även människor kring mig som har varit så otroligt snälla mot mig. Trots det tärde hela situationen på mig något så fruktansvärt och egentligen hade det tärt på mig även långt innan. Det har fått mig att bara mer och mer känna att jag helt enkelt inte orkar göra någonting alls.

Sen har vi alla konstanta utmaningar på jobbet, min fibromyalgi som sätter käppar i hjulet och tröttheten som fortfarande aldrig vill släppa. Min träning ar fortfarande ett steg fram och två steg bak HELA TIDEN. Jag förstår inte hur jag inte har gett upp vid det här laget.

Egentligen är det inte en eller två situationer som har påverkat mig utan det är sak på sak på sak. Och jag känner väl inte riktigt att jag klarar av att någonsin återhämta mig innan nästa käftsmäll kommer. Eller käftsmäll och käftsmäll… det känns mer som att någon sitter och piskar mig lite lätt på ansikte varenda jävla dag. Det är mindre dramatiskt men mer enerverande.

Jag är bara så trött på att jag ständigt måste gå igenom något för att återigen transformeras till en ny och visare människa. Jag fattar såklart att det egentligen är en otroligt grym egenskap men jag är så trött på att konstant förnyas. För en gång skull vill jag bara vara och njuta av nuet, men sen så kommer nästa lärdom. Jag faller, krälar upp, blir en puppa och sen är det dags igen. Jag sprider ut mina vingar men jag hinner aldrig flyga runt fritt med dem innan jag faller återigen.

Och det är inte för att jag på något sätt har ett hårt liv eller får utstå mer än andra. Det är bara min jävla grundpersonlighet som jag inte kan växa ifrån. Genom åren har jag förändrats galet mycket och jag kan helt ärligt säga att det är extremt få i min vänkrets som känner hela mig. Alla verkar tro att jag är en sjukt stabil, chill brud som aldrig hamnar i drama för att jag ”inte bryr mig”. När jag hör det kan jag på riktigt höra mitt gamla jag garva. Visst är det egentligen bra att folk ser mig så, fast ibland skulle det vara skönt att andra faktiskt kunde se mig bakom min fasad. Jag är inte stabil och ”chill”. Egentligen är jag, i mitt huvud, bara kall och avståndstagande.

Och varför är jag det? Jo för jag ville inte vara den extremt klängiga, osäkra, paranoida, svartsjuka och känsliga lilla flickan som levde på ett sjukt bekräftelsebehov. Men efter att ha tystat ner de mest extrema delarna av mig har jag även tappat bort de positiva. Min intensitet, kreativitet och starka glädje. En del av mig försöker hoppa på mitt jävla fjärilståg igen medan en annan känner mest ”fuck it”. Jag orkar inte bry mig.

Så en del av mig vill inte transformeras mer. En annan vill transformeras tillbaks. Tanken på att känna allt så där mycket som jag en gång i tiden gjorde känns skrämmande. Samtidigt tänker jag att en mognare version av mig kanske kan klara av det. För ärligt talat så saknar jag att känna allt ända in i hjärtat. Jag saknar kreativiteten och mitt överdramatiska beteende (såklart inte den ohälsosamma delen).

Men samtidigt som jag vill öppna upp mitt hjärta så bygger jag en fet mur kring dig som bara blir tjockare och tjockare. Tanken var att hålla smärtan utanför, men istället håller jag mig själv utanför. Så mina transformationer som jag har genomgått genom åren har kanske inte alltid lett till det bästa slutresultatet.

Så vad kommer att ske denna gång? Jag vet ju att hur mycket jag än försöker att undvika det så kommer jag förr eller senare hamna i den där puppan igen och resa mig upp ännu en gång. Kommer mitt nya jag vara en mer öppen person eller en som är ännu mer kall och likgiltig?


Asså jag blir på riktigt imponerad om en enda människa orkar läsa igenom det här dravlet. Jag vet knappt vad jag skriver själv. Vad jag vet är att jag känner mig så mycket lättare nu och mer avslappnad än vad jag har gjort på länge. Jag förstår inte alltid vad jag själv vill säga, men av någon anledning hjälper det att sätta print på det. Det får mig att reflektera på ett sätt som jag inte kan göra när jag pratar.

Vem vet, kanske det här inlägget kickstartar en ny början?

Eller så förändrar det ingenting.

Gillade du inlägget? Dela gärna med dina vänner! ♥

Lämna ett svar