Wow… Det här med att blogga har verkligen gått käpprätt åt helvete. Jag tänker ofta tanken att jag ska sätta mig och skriva, men det blir aldrig någonting utav det. Mitt händelselösa liv borde betyda mer tid till att skriva men nej. Istället har min kreativitet varit helt bortblåst och orken likaså.
Så vad har hänt under dessa månader som bokstavligt talat har flugit förbi? Under ett par veckor var jag hemma och smittad av corona. Lyckligtvis var det en mild och odramatisk variant jag fick. Jag har även unnat mig en personlig tränare i hopp om att jag ska få bättre kontroll på mina muskler. Att träna i flera år utan några större framsteg gör det väldigt svårt för mig att hålla motivationen uppe.
Pt-passen går faktiskt väldigt bra även fast jag känner mig som världens svagaste människa! Han pushar mig till att ta tyngre och hittar på sätt som gör att att jag lättare hittar rätt muskler och rätt teknik. Det känns 100 gånger bättre än vad jag har fått lära mig av sjukgymnaster tidigare.
Nytt gym och 100% mer avslappning
Jag har också bytt till ett lite ”finare” och dyrare gym som faktiskt är värd pengarna. Jag börjar förstå det där med att ”man får vad man betalar för” bättre. Det är ett supermysigt och lugnt gym som även erbjuder yogapass och även pass i ett värmerum på 40 grader och 85% fuktighet. Jag skulle vilja säga att det är supermysigt men det är bannemig sjukt jobbigt att träna i det! Hur som helst så älskar jag gymmet så mycket att jag är där nästan varje dag. Mest för att sitta i bastun och sedan i en av deras massagestolar.
Känns som balsam både för själen och fibromyalgin.
Annars händer det inte så mycket i mitt liv. Det är rätt mycket samma sak dag ut och dag in. Jag jobbar, tränar, äter och sover. Jag ”städar” och ”rensar” och varje dag… genom att ligga i sängen och tänka på att jag borde. Men min hjärna är rätt tom. Jag vet inte hur jag ska få undan saker eller hur jag vill göra med någonting alls. Jag är bara trött. Jag orkar knappt ens öppna datorn på kvällarna längre.
Fruktansvärt trött och galet rastlös
Trots tröttheten och oviljan till att göra något går min hjärna samtidigt på högvarv. Jag är så fruktansvärt rastlös att jag blir galen. Jag vill det, det, det där och även det. Jag startar projekt efter projekt och kommer inte ens halvvägs innan jag ger upp. Hur svårt kan det vara att avsluta något egentligen? Tydligen EXTREMT svårt.
Men jag håller tummarna för att ett mirakel sker snart och skiten vänder. Jag har så mycket idéer och tankar som vill ut men som hela tiden stoppas. Jag är så less på att känna att jag kan mer än vad jag visar världen. Vart tog all motivation vägen egentligen? Visst brukar jag ha det här problemet ofta men nu har det varit extremt ihållande i jag vet inte hur länge.
Jag behöver något som tänder min släckta gnista.
Jag började egentligen skriva det här inlägget för ett par månader. Och inlägget har typ varit klart sen någon gång i april… Så bra har det gått för mig det här året! Under tiden har min älskade mormor varit sjuk i covid-19 och streptokocker samtidigt, varit inlagd över 2 veckor och kämpat sig igenom skiten.
När hon var inlagd fyllde hon 87 år… Behöver jag ens säga att hon är en riktigt jäkla stark kvinna? Det inspirerade mig till bilden i det här inlägget. Det kändes mer än rätt att den första digitala målningen jag slutför är av min momo, kvinnan som är envis som en oxe och övervinner allt. ❤️
Att göra bilden väckte min skaparlust lite till liv igen. Jag har börjat komma igång lite mer och känner alltmer lust. Mina ”blockeringar” har inte släppt helt men ibland kan jag slinka ut mellan skåror.
Det är i alla fall bättre än inget!
