Den 30 januari 2013 blev jag friskförklarad från min ätstörning, alltså har jag varit frisk från min bulimi i 10 år nu. Det känns lite overkligt att det redan har gått så många år sedan dess. Att jag inte har fått några återfall och skött mig rätt så exemplariskt under alla dessa år känns ännu mer overkligt.

I början i november 2011 besökte jag Mandometerkliniken i Huddinge för att göra en utvärdering av min ätstörning. Där togs beslutet att jag skulle få dagvård på Mandometerkliniken i Danderyd i 4 – 6 veckor. Endast ett par veckor senare låg jag i ett vilorum som var 40 grader varmt och åt varje måltid på en matvåg.
Jag fick en fantastisk behandlare som var strikt, tydlig och helt enkelt underbar. Han gjorde det väldigt tydligt från första dagen att antingen så sköter jag mig eller så skulle jag bli inlagd på heldygnsvården istället. ”Hotet” funkade väldigt bra på mig för redan från dag ett följde jag varje regel till punkt och pricka.
Trots det förvandlades dessa ”4 – 6 veckor” till över 1 år. På det året lärde jag mig otroligt mycket och byggde upp mig själv på nytt. Min behandlare stod ut med att få 100 frågor från mig varje dag och alla våra diskussioner fick mig att förstå både min kropp och mitt sinne så mycket bättre.
Att bli frisk från bulimi var svårt nog, men att kombinera det med mina andra matproblem blev lite extra knepigt att få bukt med. Bulimi med anorektiska perioder, selektiv ätstörning och en oförmåga att känna mättnad blev en svår balansgång. Så vi fick testa oss fram för att kunna se vad som funkar och inte funkar. Att hitta balansen mellan att inte trigga delen som ville svälta och samtidigt inte trigga delen som bara vill äta var allt annat än lätt.
Samtidigt så försökte min behandlare utmana mitt selektiva ätande så att mina matval inte var så begränsade. Men till slut hittade vi balansen och jag insåg att jag helt enkelt fick lära mig att känna efter när jag BORDE vara mätt. Efter ett tag så blev mina extrema hungerkänslor faktiskt hanterbara. Det selektiva ätandet var jävligt svårt att fixa, men jag gjorde många framsteg och har fortsatt göra framsteg varje år sedan dess. Så sakta men säkert har mitt ätande blivit hyfsat normalt även på andra sätt.
Det är viktigt att alltid fira sina framgångar
Ibland känns livet extra motigt och ofta kan jag känna att jag konstant ramlar med ansiktet rakt ner i marken. När man ständigt utmanas och ibland även faller hårdare än vad man kanske vill erkänna kan det vara svårt att se sina framsteg. Så idag väljer jag att fira min 10-årsdag (ett par veckor i efterskott) och verkligen suga i mig glädjen över att jag klarade det.
För det är en sån stark påminnelse om var jag kommer ifrån och hur långt jag faktiskt har kommit. Det kanske känns som att jag står stilla ibland, men sanningen är att jag alltid går framåt. Och jag är stolt över mig själv för det är ärligt talat fruktansvärt svårt att inte dras ned i den här sjuka världen vi lever i.
Trots att jag nästan dagligen har blivit inmatad om hur farligt gluten är, att kolhydrater gör en fet och att man måste ha den perfekta kroppen har jag inte låtit mig falla tillbaks. Det har inte alltid varit lätt för nästan alla pratar om viktnedgång, dieter och allt man borde undvika. Jag skulle ljuga om jag sa att jag ibland inte känner mig triggad. Men triggad eller inte, jag fortsätter att äta mina jävla kolhydrater.
Det är en styrkan som jag förr aldrig trodde att jag kunde ha. Så jag firar den framgång och jag ska bli bättre på att fira alla mina andra framgångar. För vi alla behöver påminna oss själva oftare om hur långt vi har kommit och om allt vi har lyckas åstadkomma hittills. Stort som smått.