En konstant identitetskris

Livet är en ständigt pågående identitetskris. Vem är jag? Vad vill jag? Vad är mina drömmar och vad tycker jag egentligen om saker och ting?

Jag tycker både ja och nej. Ditt och datt. Jag tycker både och fast kanske inte ändå. Jag känner mig ledsen fast ändå känner jag mig glad. Jag är den här personen men ändå är jag samtidigt någon helt annan.

Som barn var jag väldigt flyktig med mina åsikter. Jag var tidigt väldigt mån om att passa in och ville inte vara den med en annorlunda åsikt. Det var ju fel och konstigt.

När jag var tonåring gjorde jag som de flesta andra och revolterade mot allt som var jag. Det började när jag var typ 12 -13 år då jag började färga håret, klä mig annorlunda och hittade min musikstil. En kort tid var det en blygsam utveckling, men sen gick det snabbt och plötsligt var jag en helt annan person.

När jag började ha mer svarta kläder och kunde gå på stan med kattöron gjorde jag ett statement utan att ens tänka på det. Jag hade gått från att vara en sjukt blyg tjej till att bli någon som till synes inte brydde sig om vad andra tyckte (fast såklart så gjorde jag ju det). Jag gick från att ljuga om något så banalt som min favoritfärg till att känna stolthet över att sticka ut.

Mest av allt älskade jag nog att jag blev någon som andra inte förväntade sig. Jag var fortfarande blyg och jag brydde mig alltför mycket om vad andra tyckte och tänkte om mig. Men det var inte något som andra kunde se.

Det kanske låter som att jag hoppade på “emo-stilen” för att sticka ut men det var faktiskt mer än så. Helt plötsligt kände jag mig hemma. Jag kunde knappt ens förmå mig till att försöka passa in i fjortis-klicken eller hos plugghästarna. Det var liksom inte jag. Men svart, svår och en kärlek till skrikmusik? JA TACK.

Samtidigt var det en grupp där jag kände att jag kunde anpassa mig och smälta in. Jag kanske stack ut i skolan men på plattan gjorde jag inte det. Då var jag trots allt som alla andra.

Japp, jag var en sån som stod och rökte och drack energidricka på plattan nästan varje dag efter skolan och på helgerna. 🙈 Det var faktiskt en rätt härlig tid.

Från tonåring till att vara en ung vuxen

Det var en lång process med flera olika hårfärger, fake-dreads, klädstilar, cyberlocks och musikstilar som var allt från alternativ rock till black metal.

Jag var det ena för att ändra till det andra. Jag var mig själv fast ändå inte. Även vi som “sticker ut” smälter totalt in bland andra. Och även vi blev påverkade av vad andra gjorde.

Som när emo blev till scene för att sedan utvecklas till hc-ungar. Sen vart det väl hipsters. Eller hur var det nu igen? Jag märkte då hur många inte bara ändrade på utseendet utan även på deras attityd, sätt att skriva och åsikter. Mina förändrades också utan att jag ens alltid var medveten om det. Ju äldre jag blir desto mer inser jag att jag ändrade min attityd för att passa för att antingen passa in eller att sticka ut.

Jag kunde aldrig riktigt landa i den jag var för det kändes alltid lite “out of place”. Mitt dåliga självförtroende och värdelösa självkänsla fick mig alltid känna att jag var fel. Att jag behövde bli någon annan för att vara en människa som inte skämmer ut sig själv och som förtjänar att bli omtyckt.

Att bli vuxen & göra revolt mot sitt tonåriga jag

Ju äldre jag blev desto mindre orkade jag hålla på att måla ögonbrynen varje morgon och vara kolsvart runt ögonen. Vissa saker kändes inte riktigt okej längre och andra saker växte jag helt enkelt ut.

Jag tvungen att försöka hitta mig själv igen i en mix av delar från unga tonåren och mitt nya “vuxna” jag. Och det var inte bara det ytliga utan även mitt inre. Jag fann mig själv flera gånger om när jag gick i DBT. Sen när jag gick på Mandometer kliniken fick jag lära känna ännu fler nya sidor av av mig som person. Så fortsatte det med allt jag gjorde.

Utan att ens märka det började jag göra revolt mot mitt tonåriga jag. Och jag var långt ifrån den enda såklart. Det är väl en extremt naturlig utveckling i ens liv. Det som har förvånat mig är snarare hur jag har börjat utvecklats de senaste åren.

Life is walking on a tight rope, With nothing but a blindfold
It’s a long way, it’s a long way down
I’m, yeah, I’m a little crazy, But can you really blame me?
It’s a long way, it’s a long way down

Först sprang jag ifrån barnet i mig – Nu letar jag febrilt tillbaks

I tonåren gjorde jag allt för att slita mig loss från den jag var innan. Jag hatade den där lilla patetiska fegisen som inte var något mer än ett misslyckande.

Efter ett tag kunde jag inte ens se mig själv i bilderna på mig från barndomen. Det var ungefär som att hjärnan hade kopplat loss det förflutna med nutiden.

Jag gjorde detsamma när jag gick från att vara tonåring till ung vuxen. Jag kunde inte släppa den där känslan av att vilja springa ifrån mig själv. Jag ville bevisa för alla att jag kunde vara så mycket mer än det där. Det som inte var någonting.

Ju äldre jag blev och ju mer jag vann över min psykiska ohälsa försvann den känslan desto mer. Helt plötsligt såg jag inte den jag var på samma sätt. Istället började jag tänka på hur jag kände och hur kul livet kunde vara.

I år fyller jag 28 år och jag springer inte ifrån barnet i mig längre – Jag letar ständigt tillbaks. På något sätt har det blivit lättare att minnas de positiva händelserna och känslorna jag hade. Jag hade så kul och njöt av livet till 1000%. Till skillnad från nu när det mesta känns grått och tråkigt.

Ibland känns det som att jag börjar finna henne igen

Då och då lyckas jag släppa taget och slappna av. De kvällarna är de absolut bästa! På sådana kvällar är jag ute med vänner, dansar som en galning, säger och gör konstiga saker och är lite allmänt akward.

Jag brukar alltid skämmas för vad jag gör när jag inte överanalyserar ALLT och blir en stel och tråkig människa. Men ju äldre jag blir desto mindre bryr jag mig om vad andra tänker. Och i stunder då jag glömmer bort det helt känner jag mig så fri.

Jag vet vem jag är – På sätt och vis

Min identitetskris består inte längre av att inte veta vem jag är. Istället handlar det snarare om att jag inte vet VAR jag är någonstans. Jag vet att det låter absurt, men jag kan inte förklara det på ett bättre sätt.

Minnet av min grundpersonlighet har blivit klarare och när jag kollar på bilder från när jag var liten känns det mindre främmande. Jag kan känna hur den delen av mig försöker klösa sig ut, men alla år kantade av psykisk ohälsa har byggt en tjock mur. Det håller på att raseras, det tar bara sjukt lång tid.

I flera år har jag slitits mellan den jag är, den jag vill vara och den jag tror att andra vill att jag ska vara. Därför är det kanske inte så konstigt att jag fortfarande går fram och tillbaks genom att “veta” vem jag är och undra vad egentligen min roll är här på jorden och vad i helvete jag vill.

Så min identitetskris är inte riktigt över ännu men det går åt rätt håll. Men kommer jag egentligen någonsin att lära känna mig själv till 100%? Är det ens möjligt?

Troligtvis inte. Jag hoppas i alla fall på att kunna känna att “Yes! Det här är jag!” och kunna vara helt trygg i det. Utan att känna mig fast i en personlighet som inte känns som min eller att känna mig helt malplacerad i världen.

Gillade du inlägget? Dela gärna med dina vänner! ♥

Lämna ett svar

Nästa inläggLäs fler artiklar