Därför valde jag livet framför min ätstörning

Därför valde jag livet framför min ätstörning

När man lider utav en ätstörning kan tanken på att tillfriskna kännas långt borta. Ofta tycker man inte ens att man har något att bli frisk ifrån. ”Jag är ju inte så smal” är en typiskt anledning som många använder sig av. De flesta ser sig själv på ett helt annorlunda sätt än vad andra gör.

Och även om man inte ser ut som ett skelett kan en ätstörning vara lika farlig. Inte minst så förstör det ens liv på så många sätt oavsett hur ätstörningen ser ut.

Jag saknade att ha ett liv

Sakta men säkert kunde jag till slut inse att jag inte levde längre och att jag inte orkade mer. Jag hade levt i ett konstigt vakum där jag trodde att jag hade full kontroll. I verkligheten var det istället ätstörningen som hade kontroll över mig. Allt jag gjorde och inte gjorde styrdes av att få i mig så lite som möjligt och att röra på mig så mycket som möjligt.

Jag tärdes sönder både psykiskt och fysiskt. Allt gjorde ont och allt innebar ångest.

Mitt sociala liv tog rejält med stryk och min sociala ångest blev värre. När jag väl träffade någon kunde jag knappt hålla mig från att prata om kalorier, kolhydrater och gluten. Allt det där som var livsfarligt, totalt onödigt och som gjorde dig fet och äcklig. Jag tänkte inte alls på hur jag påverkade min omgivning och det är något som jag verkligen ångrar.

Jag trodde inte att jag var sjuk nog för att få hjälp

Att äntligen ta emot hjälp kändes inte helt smärtfritt. I mitt huvud hade jag lång väg kvar och gå och jag var ju inte ens sjuk.

Samtidigt som en del av mig kände att jag var en ”misslyckad anorektiker” insåg förnuftet i mig hur sjuka dessa tankar var.

Jag var en wannabe och någon som var så jävla värdelös att jag inte ens kunde sluta äta rätt. Jag ville vara sjuk och jag ville bli ännu sjukare. Det är svårt att förklara hur tankarna stred inne i huvudet. Jag liksom kände mig sjuk fast ändå inte på något sätt. Jag ville bli frisk men jag ville inte släppa ätstörningen.

”Jag behöver bara gå ner 1 kg till”
”Jag är inte sjuk – jag behöver bara bli smal”
”Jag orkar inte leva så här mer”
”Jag är för tjock för att få hjälp”
”Jag vill bara leva”

Bild från när jag var underviktig
Bild från november år 2009

Mitt liv slösades bort på något som aldrig gav mig glädje

Glädjen för varje dag jag kunde gå utan att äta, för varje kilo jag gick ner och för varje timme jag orkade träna var extremt kortvarig. När jag gick ner i vikt kände jag en stolthet och ”wow-känsla”. Sen efter en vecka stod jag och drog på mig själv framför spegeln och drömde hur jag skulle se ut om jag bara gick ner lite till. Hur mycket jag än gick ner spelade egentligen ingen roll. Hjärnan blev så totalt förstörd att den inte längre kunde tänka logiskt.

Jag blev aldrig lycklig fast jag intalade mig själv att min ätstörning skulle få mig att bli just det.

Ätstörningen tog glädjen ifrån mig och fick mig att må sämre för varje dag som gick. Att vara smal gjorde mig aldrig snyggare. Istället såg jag sliten och trött ut.

Livet med ätstörningar
Bild från 2011

Text från min gamla blogg - 15 december, 2010

”Min mage är svullen och stor, ångesten bryter ut och jag vill inget hellre än att bara spy ut allt mitt innehåll. Jag slukas av vidrigheten och kvävs av min egen stinkande odör. Orden flyger igen så som de har gjort allt för många gånger nu, jag ser hur alla skrattar åt mig med deras hånande leenden och stirrande ögon.

”Du är tjock Ninni.” – Ja jag vet, jag kan se det lika väl som jag gör alla andra dagar. Kroppen är helt deformerad och är som en dallrande geléklump. Nu vet jag att jag har gått upp minst 5kg på bara 3 dagar. Det måste vara så, vad än vågen säger, om den nu inte säger mer. Dag efter dag så hetsäter jag för att sedan tvinga upp allt igen. En nedåtgående spiral som älskar att göra sig själv till ett missbruk.

Det är bra sätt för monstret att straffa mig på. För där vet hon att jag är för svag för att motstå och hur förstörd jag blir efteråt.

Jag är äcklig och motbjudande, en av jordens många parasiter.”

Därför valde jag livet istället för min ätstörning

Ett liv med en ätstörning är inte ett liv. Du lever inte – du existerar bara i en vrickat fängelse där tortyren aldrig tar slut. Allt jag tänkte på var min kropp, svält, hetsätning, träning, spyor och andra sjuka kompensationsbetenden. Allt detta och för vad?

För att må ännu sämre? För att långsamt ta död på min kropp? Att bli smal bara för att känna att jag är lika tjock som innan är så fruktansvärt meningslöst. Jag ville inte missa mitt liv och slösa bort det på en jävla demon som aldrig slutade skrika på mig.

Jag ville leva. Jag ville få tillbaks förmågan att njuta, ha roligt och bara vara. Jag ville kunna äta utan att vilja dö och jag ville kunna ligga i soffan hela dan utan att få dåligt samvete. Jag längtade efter att få bli fri från rösterna inne i huvudet som närde sig på min smärta.

Jag ville inte dö utan att ha levt

Om det är något som skrämmer mig är det tanken på att dö utan att ha levt. Om jag inte hade tagit tag i kampen mot min bulimi skulle mina farhågor bli sanna till slut. Att börja på Mandometerkliniken var ett av de bästa besluten jag har tagit i mitt liv.

Den 30 januari år 2013 blev jag officiellt friskskriven och jag har hållt mig i schack ända sedan dess. Visst har jag mina komplex och så, men aldrig igen tänker jag hata min kropp så som jag gjorde. Min kropp är mitt tempel och förtjänar att behandlar som en kung.

Idag älskar jag min kropp!

Jag älskar inte allt på den men jag älskar den för att det är just min kropp. Trots all skit den har fått gå igenom har den trots allt klarat sig otroligt bra.

Visst är det sjukt frustrerande att leva med Fibromyalgi. Jag skulle kunna vara så mycket mer vältränad om det inte vore för smärtan som påverkar mig alltför mycket. Samtidigt är det fantastiskt att kroppen ändå orkar sakta bygga muskler när jag jämt har så ont och ofta blir sjuk.  Jag har inte kunnat träna optimalt sen 2015 och ändå ser jag resultat. Good work, body. ♥

Body in progress
Bild från 19 maj, 2018

Gillade du inlägget? Dela gärna med dina vänner! ♥

Detta inlägg har 4 kommentarer

  1. Sitter verkligen med en klump i halsen och tåras när jag läser detta! Man känner igen sig så väl, och att ta hjälp är ett enormt stort steg eftersom en sida vill samtidigt som den andra inte vill. Heja dig verkligen, så motiverande och peppande det du skriver om kroppen, den är stark och klarar mycket! <3

    1. Åh, fina du <3 Jag blev nog lite inspirerade till att skriva om det tack vare ditt inlägg där du skrev att man inte lever med en ätstörning. Just den meningen var något som jag själv kände igen mig i så väl! Och om man kan påverka en enda person med det man skriver har man lyckats göra något riktigt stort. <3

  2. Så starkt jobbat! Fint av dig att dela med dig <3
    Jag kan fortfarande ha hjärnspöken från när jag hade min ätstörning, vissa dagar är det jobbigare att kämpa emot än andra.

    1. Tack så mycket fina Denise!! <3
      Samma här men de har ändå blivit svagare för varje år som har gått. Jag hoppas verkligen att du lyckas bli av med dem helt och hållet! <3

Lämna ett svar

Stäng meny