Jag vet att man inte alltid kommer att vara en social fobiker bara för att man har varit det en gång – men ibland känns det som att försöka måla över graffiti med flera lager, och ändå tittar det gamla fram gång på gång.
Att jag skulle ha social fobi finns inte längre på min världskarta, vilket är en obeskrivlig känsla. Det blir en sån stor kontrast när jag jämför mina värsta år med idag. Jag är som en helt annan människa med helt andra känslor.
Men trots det finns det inte en dag då jag inte tänker på hur jag fortfarande kan se skuggor av mitt gamla beteende och tankesätt. Jag får inte alls samma enorma ångest och min skräck för att bli dömd är minimal jämfört med tidigare. Ändå kan jag inte helt släppa alla tankar som en gång i tiden styrde mig så.
Som när jag säger något i en miljö jag inte känner mig 100% bekväm i. Då blir jag fortfarande bombarderad av alla dessa tankar av ”hur kunde jag?”, ”varför är jag så jävla konstig för?” och ”oh my god, jag borde aldrig öppna min käft igen”. Förr ältade jag bokstavligt talat allt – i månader, ibland i år. Men idag är det en helt annan sak. Mina tankar kan fortfarande vara där, men de saknar liksom kraft.
Nu är det mer ett ’jaja, alla säger väl konstiga saker – jag råkar bara vara ovanligt konsekvent på den fronten…”. Det är lite konstigt. På något sätt kan jag vara extremt kritisk över mig själv och hur jag beter mig samtidigt som jag känner att det inte spelar så stor roll. När det kommer till kritan så har jag ju de vänner jag har i mitt liv just för att jag är den jag är. Och ärligt talat så är merparten av mina vänner rätt knäppa också och det är ju därför som jag älskar dem.
Varför skulle då inte andra kunna älska mig just för att jag är lite knäpp och konstig?
Vissa dagar kan jag börja få tillbaka mitt dumma övertänkande över hur jag går, andas och bara är. Som att jag kan se och höra mig själv utanför och är helt inkapabel till att göra något rätt. Men även i dessa stunder kan jag ändå använda förnuftet och tänka att herregud, vem fan bryr sig egentligen? Vem stirrar på mig och kommer att komma ihåg varenda litet steg jag tar? Absolut ingen.
Och ibland så sitter vissa skyddsbeteenden kvar trots avsaknaden av ångest. I vissa situationer är jag helt tyst och har inre intensiva konversationer om hur jag borde säga något. Ibland säger det helt stopp utan någon känsla av rädsla och jag bara kan inte exempelvis fråga om hjälp i affären. Jag skjuter oftast upp att ringa när jag måste och behöver skriva ner vad jag ska säga för att det helt enkelt inte räcker med att repetera något i huvudet.
Det finns många sådana här små strategier som skapades för att minska ångest och försöka få en känsla av kontroll. Allt för att minska känslan av att känna mig konstant bortgjord. Men även de minskar sakta men säkert genom åren.
Jag är inte mina tankar och mina tankar är inte alltid sanna
En av de viktigaste sakerna jag har lärt mig i livet är att jag inte är mina tankar. Inte heller är mina tankar alltid sanna. Jag är en mästare på att skapa falska narrativ där jag framstår som den sämsta människan någonsin. Men om det verkligen var sant, skulle jag då vara omringad av människor som älskar mig? Skulle jag kunna behålla mitt jobb under flera år och till och med bli lovordad av kunder då och då?
Hur mycket jag än intalar mig själv hur hemskt jag är måste jag väl ändå kunna se verkligheten för vad den är. Jag är inte perfekt eller bäst i världen, men det betyder inte att jag är värdelös och gör fel hela tiden. Jag har mina brister, och gud ska veta att de är många, men vem har inte det?
Förut intalade jag mig själv att så länge jag inte var perfekt så var jag sämst i hela världen. Jag var ful, konstig och allt som var fel. Logiskt sett så visste jag att den logiken inte alls gick ihop, men jag hade fruktansvärt svårt att förändra dessa tankar. Till slut var jag tvungen att acceptera att jag har dessa nästintill tvångstankar – Men det innebär inte att de var sanna, de var bara tankar.
Och kanske är det just det som är skillnaden idag – graffitin finns där fortfarande, men jag har lärt mig att se den som en del av väggen, inte som hela motivet. Mina tankar finns alltid där i bakgrunden men istället för att mata dem så låter jag dem vara. Jag varken gräver eller bråkar med dem.
Och ju mindre jag stirrar mig blind på väggen, desto mindre bryr jag mig om de skuggor som finns i bakgrunden. De är inte alltid så särskilt vackra att titta på men med åren blir de allt svagare.
Så… en gång en social fobiker, alltid en social fobiker?
Kanske på sätt och vis. I alla fall för mig. Spåren finns kvar, men skillnaden idag är att de inte längre bestämmer vem jag är. Och även om jag lyckas bli helt fri från alla tankar och små skyddsbeteenden så tror jag att det alltid kommer att vara en stor del av mig. Förhoppningsvis på ett positivt sätt som tar mig framåt i livet eller som kan vara hjälp till någon annan.
Det finns nog inte ett enkelt svar som passar in på alla. Vissa kanske känner sig 100% fria och inte ens någonsin lägger en tanke på social ångest igen. Om någon har kommit dit – Snälla skriv! Det vore så intressant att läsa om den resan. Och om någon som fortfarande lider stort av denna jobbiga ångestsjukdom läser detta – Tro mig, det KAN bli bättre. Det kommer att bli bättre.
Det kanske tar lång tid och många sidospår – men du kan bli fri, och det är värt varenda steg. Kanske är det till och med så att målningen blir vackrare just för att graffitin lyser igenom.
